Som sagt var jag hos tandläkaren i örebro igår. Det var inte direkt det trevligaste besöket jag varit på. För det första var jag hemskt nervös, eftersom jag visste vad som skulle göra, men jag tror det lät värre än vad det egentligen var.. Förutom bedövningen. Det tog en halvtimme innan det var ordentligt bedövad. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag fick i mig innan operationen. Det smakade lite som citrus, men väldigt beskt och äckligt, nästan värre än hostmedicin. De sa att det var något lugnande medel som skulle få mig att slappna av och glömma bort det mesta av det som hade hänt, och det hade de faktiskt rätt i, men det var inte förrän efter operationen jag kände av det. Jag kommer ihåg det mesta som hände under operationen, men ingenting efterråt. Jag var helt borta. Under operationen var jag ganska borta också, men jag minns det mesta. Jag kände ingenting på grund av bedövningen. Jag bara kände att dom var där och på bara några minuter såg jag hur hon drog tråden ut ur mitt tandkött. Jag fattade knappt vad de gjorde, allt jag ville var att få komma därifrån.
När det var klart ringde de pappa, för han hade gått till myrorna så länge. De trodde det skulle ta nästan två timmar, men vi blev klara tidigare än väntat. Jag minns att pappa kom. De hade hissat upp mig i stolen och jag satt bara och glodde in i väggen, på ingenting egentligen. Jag minns hur pappa sa: "Du kommer aldrig lyckas börja med droger, försök inte ens, jag ser på dig direkt." och så skrattade han. Jag minns inte ens om jag log eller sa något tillbaka. Vi gick ut ur rummet, sa hejdå till läkarna, sen minns jag inget mer förrän vi var ute ur huset. Jag minns inte ens om vi tog trappan eller hissen ner. Allt blir bara svart när jag försöker minnas, men jag vet att pappa fick hålla i mig hela vägen till bilen, som vi parkerade längre bort. Jag hade helt tappat balansen och jag kunde inte tänka på något. Han sa något om alkoholisten vi såg när vi åkte dit, men jag minns inte vad. Han sa vilken affär han hade varit i, men jag minns inte vilken. I bilen försökte jag att inte somna, men jag tror jag gjorde det, för jag minns ingenting förrän vi var hemma igen. Det gick så snabbt, kändes som vi åkt i bara nån minut. Jag spottade ut den blodiga tussen jag haft i munnen på marken och gick in, tog av mig skorna och jackan och la mig i sängen bredvid Poddy, som legat där hela dagen, i mitt rum och väntat på mig. Han uppmuntrade mig genom att säga söta ord till mig. Jag visade  en låt som pappa hade skickat och sen väckte han mig. Då hade jag sovit i en timme. Jag trodde jag hade legat där i fem minuter.
Balansen var lite dålig hela dagen, men det blev bättre. jag är nästan glad att jag glömt allt. Känns som jag inte riktigt vill minnas.