Och nu gråter för ett liv jag alltid strävat efter, som jag trodde var helt meningslös, hopplös fantasi. Ett liv som jag tillslut fick, men som nu försvinner ifrån mig. Allt försvinner ifrån mig. Mina vänner, alla de goda tiderna, till och med min egen själ håller på att springa ifrån mig. Jag bråkar med mig själv, känns som ren schitzophreni. Jag får för mig att jag har någon sjukdom av något slag och att det är på grund av den jag kommit ifrån mina vänner. Jag vågar inte träffa dem igen. Den jag var då... Det var den flickan alla tyckte om, som folk ville träffa och umgås med. Det var den flickan som fick tröst när det behövdes och även tröstade andra. Vi var inte bara ett gäng vänner som hängde i samhället, utan vi var en familj. Alla hörde till, även jag. Jag vill inte träffa mina vänner igen, bara dem som känner mig bäst, dem som jag verkligen kan lita på, dem som förstår mig. Jag vill att alla andra ska minnas mig som den jag var och inte se mig i det skick jag är idag. De ska inte behöva få ut för något som jag mår dåligt över bara för att jag inte har någon annan axel att gråta på. Allt ska bara handla om mig, jämt. Det är mitt eget fel att jag mår som jag gör, det vet jag och jag förtjänar egentligen inget annat just nu. Jag fick det liv jag strävat efter, jag sabbade allt. Nu förtjänar jag ingen ny början, inget nytt liv med vänner och omtänksamhet. Jag var självisk och brydde mig bara om mig själv. Jag krävde uppmärksamhet från alla jag kände och om ingen tröstade mig så klagade jag. Vad är det för fel på mig? Vad har världen gjort för att förtjäna mig? Gud hatar mig och djävulen bara väntar på att få plåga mig i helvetet.

"Jag skäms för att be och jag skäms för att gråta.
Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig."
 /Håkan Hellström


Jag saknar dig, nu mer än någonsin.